twotwothree

Ljuset är på ingång, årets högtid knackar öronbedövande på dörren och ger små pojkar och flickor hopp om ett substitut till den annars så inrutade vardagen. Balansgången mellan hopp och förtvivlan har den senaste tiden varit lika svindlande som att blicka ut över avgrundens rand. Men så är snart den så efterlängtade dagen här!

Imorgon kommer kön till liftkortskassan ringla sig oroande lång, osande av förväntan och fylld pirrande ben.
Kommer det bli en säsong värd all längtan och alla tårar som fällts över regn och rusk? Kommer det bli precis så som vi alla vill ha det, med sol, med snö, men även i yrväder i goda vänners lag?

Jag vet att alla sidor på rubiks-kuben finns där och ger man det bara tid så kommer det lösa sig till slut, och har man tur så blir det en kort tid i väntan på de där perfekta dagarna som livet lite lättare att ta sig igenom.
För jag vet inget ställe som ligger så nära men ändå så långt borta, bort från allt vad stress heter där alla möter mig med sönderbränd näsa, med det största leendet liggande ett kort vertikalt dropp i riktning mot marken.


Och allt tyder på att det numera har lagt sig ett lager av vitt guld, som kommer göra ett misslyckande svårt att genomföra även för ett väsen som satan. Så snart lägger jag lägger på den mytomspunna bruna lädersoffan så vet jag att alla bitar kommer falla på plats och en spirande känsla av tillfredställelse kommer att sprida sig från bröstkorgen och ut i genom alla vener, artärer och ut i minsta kapillär! 

Drop Cliffs, not bombs!                                                                                    / En vilsen själ