Varför är det så mycket grått i skolan?
Ja, det var ju en början på inlägget. Jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja. Jag brukar aldrig ha någon plan när jag skriver uten det får väl bli det det blir.
Utanför vårt arbetsrum finns det en vägg (bredvid msp3s skåp) som är ful och skadad. Micke och jag satte tidigare upp bilder där och jag tyckte själv att det livade upp den gråa och trasiga väggen. Men lärare efter lärare kommenterade väggen och den ena kommentaren var syrligare än den andra. Det var tydligen väldigt provocerande och jag har märkt att världen är full av människor som mycket gärna tar tillfället i akt att passa på att säga något sådär lite småelakt varje gång chansen ges. Ibland har jag lust att skrika till dessa människor "men om du ALDRIG har något snällt att säga kan du väl lika gärna hålla käften". Fast jag brukar nöja mig med att krasst konstatera för mig själv att de måste vara tråkigt att se på livet på det sättet och så går jag in på arbetsrummet och lyssnar på lite musik som får mig på gott humör.
Tillbaka till den gråa färgen. Jo, det är som sagt mycket grått i skolan.
Micke och jag har nu bloggat i över ett år och det har inte varit friktionsfritt alla gånger. Redan första veckan skulle en kollega till mig tillrättavisa mig och skulle förklara för mig vad jag borde och inte borde skriva på bloggen. Det gick väl sisådär kan jag såhär i efterhand konstatera.
Det är rätt kul att blogga trots att det ibland medfört en del sura kommentarer. Fast på senaste tiden har det varit väldig många sura kommentarer.
Igår hade vi lärare julfest och det var en trevlig tillställning med musik och tävlingar. Bara såhär i förbifarten kan jag också berätta att mitt lag VANN musiktävlingen till mickes stora förtret (mycket tack vare vår superingela).
Och det kanske är som Micke skrev i ett tidigare inlägg - för vissa människor är nog skadeglädjen den enda sanna glädjen och för vissa är den starkaste drivkraften avundsjukan.
Jag borde väl kanske egentligen inte skriva det här inlägget men även om jag, som jag tidigare nämnde, lärt mig att skaka av mig vissa saker så är det bara så himla skönt att någon gång verkligen säga (eller skriva) vad man faktiskt tycker och tänker.
Nu är det ju faktiskt så att jag själv börjar bli lite trött på att blogga och det tar i ärlighetens namn lite för mycket av min tid så det handlar väl kanske inte bara om de gråa människorna som försöker måla allt i en jämngrå kall färg men det här får väl kanske bli slutet på bloggeran.
Jag kommer inte att sluta blogga men den rosa kameran har väl kanske gjort sitt på skolan, i alla fall på blogg 223. Och om du som nu läser detta tänker komma med ännu en syrlig kommentar tycker jag att du ska läsa inlägget en gång till innan du skriver. Den rosa kameran var väl helt enklet rosa och inte grå eller hur man nu väljer att uttrycka det.
Egentligen trivs jag bra på jobbet, riktigt bra faktiskt ,men vissa dagar känns det som att jag inte kan andas. Det är de dagar de grå människorna syns mer än de färgade och de dagar då väggarna är extra kallt gråa och alla klassrummen är stängda och det enda man ser är gråa korridorer. Jag får svårt att andas där varje klassrum ser likadant ut och där bänkarna står i en exakt ordning och inte får rubbas. Det känns nästan som att taket kommer för nära golvet och som att de grå väggarna flyter ihop.
Jag vet att jag är slarvig men jag trivs faktiskt i ett klassrum där bänkarna får stå i oordning och vantrivs där motsatsen gäller. Men jag skäller inte på de kollegor som har bänkarna i en exakt ordning. Och jag tycker faktiskt, för att citera Karlsson på taket, att det är en världslig sak ifall jag glömt en penna i ett klassrum. För mig är det obegripligt hur en kvarglömd penna kan väcka en sådan irritation och jag tycker inte om att behöva känna stress över att jag kanske glömt min kopp eller min penna i "någon annans" klassrum. Men jag försöker verkligen tänka på det. Trots det kan jag ibland glömma bort att diska min mugg eller något liknande.
Så, nu känns allt bättre igen. Någon/några kommer säkert att ha synpunkter på inlägget men just nu skiter jag faktiskt i det. (Och JA, jag skriver faktiskt SKITER på bloggen)
/Nina
Neeeej, inte sluta! Inte! Eleverna älskar det! JAG älskar det även om jag bara varit inne två gånger (shame on me). Man kan inte vara älskad av alla och sedan är det ju så här att vissa bara älskar sig själva och det de gör. Jag tycker det luktar avundsjuka! Kram, Nina och go girl, go!
nej sluta inte ! denna blogg är en av de bättre ochman blir alltid gladare efter att ha läst den, vilket behövs i dessa jobbiga pluggångestdagar och år. !
Även om man blir arg, t ex för att man inte gillar att bli fotad, finns det trots allt vissa fula saker man som vuxen människa inte säger till andra. Jag beundrar ditt lugn i den situationen!
sticks and stones may break your bones but words will never hurt you. keep on bloggin'.
Jag skulle uppmana alla manniskor som blir kinkiga och kanner sig traffade att onska sig SJALVDISTANS i julklapp. Livet ar val nog allvarligt som det ar. Jag har haft bade Nina och Micke som larare och jag kan utan tvekan saga att det var de roligaste och intressantaste (ar det ens ett ord? Jag skulle nog gatt i skolan nagra ar till..) lektionerna. Aven om jag bara fick VG+ pa religionsarbetet.
Vilken javla sandlade-mentalitet.
Herregud, hetsa upp sig over en blogg.
for att citera epa-raggarna
"men böla då!".
Lägg inte ner bloggen! Jag lovar, hur mycket det än verkar som att vi elever blir upprörda över bilder på oss som läcks ut, så vill ingen av oss att den ska läggas ner. Bloggen är ett av de många påhitt som du och Micke har för er, som underhåller oss alla som är fast i denna trista miljö. En av de många anledningar som gör er båda till kanske skolans bästa lärare.
äh, strunta i alla gråa personer. Man blir glad av dig! :)
fortsätt!
