Överlevt Luleåresan
Alla har överlevt och ingen har varit på sjukhus denna gång.
Fast det började lite dåligt med diverse svordomar och muttrande. 07.45 och många elever hade ännu inte dykt upp. Jag blev jättesur och arg och muttrar och svär och Sara gjorde likadant. Till saken hör att vi hade tider att passa både på länsstyrelsen och på universitetet. Vi väntade och väntade och både sara och jag väste att "nu åker vi" men eleverna roppar från olika håll "vänta, vänta - elev x är på väg". Och så småning om dök emelie upp, sedan adam och filip i en raggarvolvo. Sedan kommer Emil . Slutligen, precis när bussen börjar rulla hör man "nä, där är hon, i backen" och vi ser tove komma i maklig takt. Och jag skäller ordentligt på eleverna när de kommer och det är mycket dålig stämning på bussen. Edit hojtar längst bak i bussen något om andra Filip men nu börjar bussen åka. Nästan ute på Lombololeden ropar Edit att filip vill med. Nisse, vår busschaufför tar det hela med ro, medan Sara och jag fortsätter att ryta och skälla. Och så, på statoil södra, får vi med oss den sista eleven.
Sedan rullar bussen mot Luleå och allt går bra. Vi ser en mycket spännande film, the illusionist, på vägen ner och många ämnen hinner avhandlas. Det blir väldigt tight men vi hinner faktiskt i tid.
Studiebesök, universitetsbesök och så lite tid för shopping också. Sedan bär det iväg till Arcus camping. Vädret är fantiskt och eleverna tror det är sommar. Elin A går omkring i linne (ja inte bara linne förståss) och jag ropar att hon måste klä sig så hon inte blir sjuk men hon ignorerar mig.
Dag två förlöper också helt utan missöden. Ingen ramlade ner i masugnen eller blev kvar i museets labyrinter och tillbakaresan gick även den mycket bra. Johan Scott, som tänkte lifta med oss hem, fick förhinder och kunde inte följa med men dagen innan blev det ett kärt återseende på busstationen där Johan och micke pratade gamla minnen.
Och vad såg vi då på vägen tillbaka?
-"The anchorman 4", en modern klassiker. Eller som någon sa "Ankarmannen" och "Det är nog en skräckis". Emelie, Jenny, Sara P och jag satt som fastklistrade längst fram och jag rusade på toa för att inte missa för mycket av den fantastiska filmen.
Men nu imorse ringde det på dörren och kristn pratade mycket och det visade sig att hon glömt sin telefon på bussen. Som tur var hade jag nisses telefonnummer och han skulle kolla upp saken och återkomma.
Summa summarum: En givande resa men det är skönt att vara hemma igen!
Kristin pratar med nisse!
Fast det började lite dåligt med diverse svordomar och muttrande. 07.45 och många elever hade ännu inte dykt upp. Jag blev jättesur och arg och muttrar och svär och Sara gjorde likadant. Till saken hör att vi hade tider att passa både på länsstyrelsen och på universitetet. Vi väntade och väntade och både sara och jag väste att "nu åker vi" men eleverna roppar från olika håll "vänta, vänta - elev x är på väg". Och så småning om dök emelie upp, sedan adam och filip i en raggarvolvo. Sedan kommer Emil . Slutligen, precis när bussen börjar rulla hör man "nä, där är hon, i backen" och vi ser tove komma i maklig takt. Och jag skäller ordentligt på eleverna när de kommer och det är mycket dålig stämning på bussen. Edit hojtar längst bak i bussen något om andra Filip men nu börjar bussen åka. Nästan ute på Lombololeden ropar Edit att filip vill med. Nisse, vår busschaufför tar det hela med ro, medan Sara och jag fortsätter att ryta och skälla. Och så, på statoil södra, får vi med oss den sista eleven.
Sedan rullar bussen mot Luleå och allt går bra. Vi ser en mycket spännande film, the illusionist, på vägen ner och många ämnen hinner avhandlas. Det blir väldigt tight men vi hinner faktiskt i tid.
Studiebesök, universitetsbesök och så lite tid för shopping också. Sedan bär det iväg till Arcus camping. Vädret är fantiskt och eleverna tror det är sommar. Elin A går omkring i linne (ja inte bara linne förståss) och jag ropar att hon måste klä sig så hon inte blir sjuk men hon ignorerar mig.
Dag två förlöper också helt utan missöden. Ingen ramlade ner i masugnen eller blev kvar i museets labyrinter och tillbakaresan gick även den mycket bra. Johan Scott, som tänkte lifta med oss hem, fick förhinder och kunde inte följa med men dagen innan blev det ett kärt återseende på busstationen där Johan och micke pratade gamla minnen.
Och vad såg vi då på vägen tillbaka?
-"The anchorman 4", en modern klassiker. Eller som någon sa "Ankarmannen" och "Det är nog en skräckis". Emelie, Jenny, Sara P och jag satt som fastklistrade längst fram och jag rusade på toa för att inte missa för mycket av den fantastiska filmen.
Men nu imorse ringde det på dörren och kristn pratade mycket och det visade sig att hon glömt sin telefon på bussen. Som tur var hade jag nisses telefonnummer och han skulle kolla upp saken och återkomma.
Summa summarum: En givande resa men det är skönt att vara hemma igen!
Kristin pratar med nisse!
Kommentarer
Trackback
