twotwothree

Bara för att bli av med henne: här kommer hennes inlägga. (Vi som just trodde att vi lyckats förtränga "klassen (och eleven)  som gud glömde")

Det var en helt vanlig måndag.

Mikael satt i arbetsrummet (där ingen kan höra dem skrika) och stirrade ut i tomma intet.

"Allting känns så meningslöst", tänkte han med dysterheten som närmaste granne.

Ingenting hjälpte. Han hade försökt läsa Kay Pollak, börjat med aerobics,

Och testat skrattterapi. Förgäves. Bara förgäves.

Ända sedan jag lämnat dem hade dagarna fyllts av en tung känsla av förlust.

Men.

I korridorren genljöd skrattet som varit saknat (och som mest kan liknas vid en rutten moped.)

(Här infliknar Nina med en protest.

Och hävdar att mitt skratt har "något ondskefullt över sig."

Mikael tycker det är som en häxpipa på nyår.

Och hanna nämner Långben.)

Jag var tillbaka.

Jag hade återvänt.

Tillbaka för att ställa allt till rätta.

För att skaffa tillbaka glädjen i deras tillvaro, skänka deras liv mening.

Micke sprang emot mig med öppna armar och ropade "STRUMPBYXDRAGAREN!".

Nina var mer reserverad, kanske kände hon sig sviken då jag gett mig iväg, lämnat henne utan ett avsked. Hon såg kallt på mig och muttrade något om "utvecklingsstörd."

Jag såg direkt förfallet i arbetsrummet -en Jan Guillou film låg där, fullt synligt.

Utan vare sig skam eller skuld hade de den liggandes där.

Jan Ondskan Guillou.

Jag skakade på huvudet och visade mitt ogillande.

De ville höra allt om mina äventyr och det spännande liv jag levt.

Jag tog på mig kappan igen, reste mig sakta upp och sa med tyst röst "Hasta la vista, baby."

Redan innan dörren stängdes bakom mig hörde jag Ninas tårar falla.

//Kristin Strumpbyxdragaren Berggren