Till miss x
Elever vi minnns. Jo, vem kan glömma mr Scott. Fast nu var det faktiskt inte mr Scott jag tänkte prata om. Utan miss x. Eller miss X med stort X.
Som lärare träffar man många elever. Många människor i största allmänhet, elever i synnerhet. Många kommer in i ens liv och finns där under ett eller två år som en självklar del för att sedan försvinna. Men inte alla. Några blir kvar därinne.. Ibland är de borta men helt plötsligt utan förvarning ploppar de upp och de finns kvar för evigt någon stans i medvetandet. Som miss X.
Miss x ja. Det börjar bli några år sedan nu. Rätt många faktiskt. Du börjar ju bli gammal du med. Hur som helst miss x. Jag kunde inte sova. Ja, jag vet. Normalt sover jag vid den här tiden men just ikväll ploppade du upp igen.
Jag tänker på dig rätt ofta. Varje gång någon av mina elever klagar på att jag har suddat tavlan för slarvigt tänker jag på dig miss x.
Miss x irriterade sig ofta på min tavelsuddning. Hon tyckte att jag suddade tavlan för slarvigt och rusade ibland fram för att sudda ordentligt. Hon kunde också bi irriterad över att det var stökigt på katedern. Inte irriterad på ett obehagligt sätt utan på ett lugnt och nästan mysigt sätt blev hon irriterad. Ibland städade hon katedern. Då liksom nu var klassrummet ofta olåst. Hon kunde pyssla lite därinne innan lektionen började. Och skulle hon redovisa inleddes alltid redovisningen med ett iordningställande av både tavla, kateder och annat i klssrummet.
Miss x blev med sitt självklara lugn ett fundament i klassen. Allas mamma, nästan min mamma också trots att jag var lärare.
På våren i trean slutade miss x att sudda tavlan. Jag tror du blev less på att vara då duktig. Att skriva mvg på allt, att sudda tavlan och att alltid vara den perfekta. En morgon var du borta. Ingen visste var du var. Inte dina kompisar, inte din pappa. Vi var oroliga och trodde något hade hänt. Men det hade det inte, i alla fall inte det vi trodde. Men du slutade sidda tavlan. Det var kanske bra. Jag vet faktiskt inte.
Jag tänker på dig ibland. Och undrar vad du gör. <och hur du har det.
Själv är jag kvar i sal 219. Fast vi har målat om och köpt nya gardiner. Men tavlan är fortfarande osuddad och katedern lika stökig som när du gick på Hjampis.
Jag hoppas du har det bra. Och att du ibland inte känner att du måste sudda alla tavlor hela tiden.
För vissa dagar miss x (för att citera en stor filosof) har det faktiskt ingen som helst betydelse om man kan stava till tisdag.
sov gott
nina
